Kort sagt: En skola i schack från 1920-talet. Idén var att centrum inte måste besättas med bönder, utan kan styras på avstånd med pjäserna och angripas senare.
På engelska: hypermodernism
I början av 1900-talet var de klassiska reglerna tydliga. Ställ bönder i centrum, utveckla pjäserna bakom dem och ta plats. Siegbert Tarrasch var en av dem som förespråkade dem. På 1920-talet kom en grupp mästare som menade att det fanns ett annat sätt: centrum behöver inte fyllas med bönder. Det kan styras på avstånd, med springare och löpare, och motståndarens bönder där kan angripas senare.
Spelarna
- Aron Nimzowitsch gav ut boken Mein System i fem häften 1925–1927 och förde in begrepp som profylax, övergardering och blockad. Nimzoindiskt försvar bär hans namn.
- Richard Réti skrev Die neuen Ideen im Schachspiel 1922 och spelade sin öppning, 1. Sf3, på hög nivå i New York 1924.
- Savielly Tartakower gav rörelsen namnet, med boken Die hypermoderne Schachpartie från 1924.
- Till kretsen räknas också Gyula Breyer, Jefim Bogoljubov och Ernst Grünfeld.
Tarrasch var inte imponerad. I sin bok Das Schachspiel från 1931 kallade han det en feg spelstil som gav tråkiga partier.
Öppningarna
Till de hypermoderna öppningarna räknas de indiska försvaren efter 1. d4 Sf6, Aljechins försvar (1. e4 Sf6), moderna försvaret (1. e4 g6), Rétis öppning (1. Sf3) och Larsens öppning (1. b3). Ofta ställs en löpare på den långa diagonalen med en fianchetto. Först svarade många vitspelare med att ta så mycket plats som möjligt.
I dag spelar vit oftare lite lugnare mot de här öppningarna, men idéerna lever. Läs om Aljechins försvar, kungsindiskt försvar och nimzoindiskt försvar, och om centrum.
Vanliga frågor
Varför heter det hypermodernism?
Namnet kommer från Savielly Tartakowers bok Die hypermoderne Schachpartie från 1924.
Vilka öppningar är hypermoderna?
Bland andra de indiska försvaren (1. d4 Sf6), Aljechins försvar (1. e4 Sf6), moderna försvaret (1. e4 g6), Rétis öppning (1. Sf3) och Larsens öppning (1. b3).
Uppdaterad 14 november 2026